bättre umgängen förnämligast i bruket af det fransyska språket, i detta tankens och tungans införlifvande dermed, i följd hvaraf de fransyska uttrycken alltid löpa framom de svenska, och ställa sig i deras rum, såsom af ädlare natur och bättre sällskapston? Denna omsorg, att vid alla tillfällen röja sin hemvana, sin förtrolighet med det fransyska tungomålet, såsom moder-språket för hofven och den högre verlden; denna fordna affektation hos mången, att med svårighet finna det inhemska ordet, att knappt veta huru något heter eller säges på svenska, huru skulle den hafva varit utan inflytande äfven på stafningen? Huru skulle den hafva mer älskat språkets målning för ögat, än dess ljud för örat? ja, hvad mer är, fördragit, att till och med fransyskt ljud kläddes i våra nordiska bokstafstecken, och förringades till svenskt utseende? Förgäfves hade man sökt visa, för några år sedan, att fransyskan förhållit sig på samma sätt med sina lån ur andra språk. Man hade svarat dertill: att göra till fransyskt hvad helst annat, det är att upphöja och försköna det; men att göra till svenskt det förut fransyska, det är att förderfva det i sig sjelf ädla och fullkomliga.
De som ej mera styras af denna fördom, finna andra betänkligheter. Man fruktar det likasom olärdare utseendet af svensk bokstafvering; man fruktar att misstänkas för okunnighet om ordens rätta fransyska stafning. Hvar
