hafva samma s som vi, och likväl nyttja c i en mängd ord såsom tecken för s, synes någon förändring af detta, med nästan alla språks gemensamma stafnings-bruk, blifva äfven för oss mindre trängande. Att likaså g och j, uti några ord bibehållas vid deras utländska ljud, till ex. tragedi, geni, jurnal; emedan då teckningen af detta ljud annars nödvändigt fordrade flera bokstäfver, af hvilka det ändå svårligen skulle fullkomligt uttryckas, och dessutom antalet af dessa ord är högst obetydligt; synes olägenheten af ett sådant ombyte från en enda bokstaf till två eller tre, och ovanligheten deraf för ögat, icke ersättas genom den ringa fördel som deraf kunde uppkomma[1]. Att ändteligen äfven ch för samma orsak bibehålles i ett ringa tal af ord, till ex. charm, chokolad, charlatan; emedan detta ljud äfven i svensk stafning, icke kunde uttryckas utan genom samma bokstäfver, med ett tillagdt s framföre, som, åtminstone i början af orden, skulle utan nödvändighet, föröka bokstafstalet. Det är annat i slutet af stafvelser, t. ex. marsch, affisch, hvarest ch, genom utelemnandet af det fransyska e skulle få ljud af k.
2:o Att deremot i alla ord, som blifva svenska språket tillhöriga, ljudet k tecknas med denna bokstaf, icke med det utländska c,
utom i tvenne fall, hvilka synas böra
- ↑ Vårt språk har dessutom, redan förut detta samma g i fastage, lastage med flera ord af lika beskaffenhet.
