gifvit anledning till betydliga svårigheter och skiljaktigheter vid svenska stafsättet.
3:o Frågan om bokstäfvers fördubbling.
Att utmärka ett långsammare ljud, har man i svenska skrifningen nyttjat vokalernas, och att utmärka ett hastigare, konsonanternas fördubbling. Förmodligen har det förra af dessa bruk blifvit härmadt efter tyskan och nederländskan, och skola de första exempel deraf finnas i skrifter författade under Konungarne Magnus Ladulås och Magnus Smeks regering. Det tilltog sedan allt mer och mer, och blef i K. Gustaf 1:stes tid antagit för en regel, hvilket synes af Psalmboken 1536, och i synnerhet af Bibelöfversättningen, utgifven 1541. Således skref man faara, beete, flijt, roos, huufvud, ståå, bäär, möö. Äfven var det af några antagit, att i ord, som ifrån tvenne stafvelser förkortades till en, utmärka sammandragningen genom tvenne vokaler, såsom draas af drages; beer af beder; moor, broor af moder, broder. Andre gingo ännu längre, och nyttjade, för att skilja ord af lika bokstafsljud och tonvigt, enkel eller dubbel vokal, och till en tredje skillnad h. Enligt denna grund skref man vara esse, vaara durare, och vahra merx; led patiebatur, leed artus, och lehd adjektif; rike regnum, och rijke divites, hof modus, och hoof ungula; krus af krusa, och kruus cantharus; våg unda, och
