att företräda hvarandras ställe. Om ock dessa grundsatser medgifvas, blifver tillämpningen ganska svår och osäker, då stammen till flera ord är föga bekant, och till andra alldeles okänd. Också har etymologiens utsträckta användning på stafsättet, deri åstadkommit mera olikhet än visshet. Bevis och exempel behöfva icke anföras. De igenfinnas i sjelfva Afhandlingen, der detta ämne blifvit omständeligen utfördt.
Den böjelse, för hvilken svenska nationen beskylles, att gifva det utländska företräde för det inhemska, synes äfven hafva sträckt sig till skrifsättet. Det tyckes som hade man varit benägnare att nyttja de bokstäfver, hvilka äro gemensamma med andra språk, än dem som äro oss egna. Man har således hellre skrifvit e och o, än ä och å; c än k[1]; hvilket dock ofta torde hafva härrört af en större vighet vid skrifningen; äfvensom bruket af den latinska stylen i skrift och tryck, utan tvifvel der till i sin mån bidragit.
Om af de nu anförda felaktigheter och besynnerligheter, en del redan försvunnit, en annan qvarblifvit, utan att verka någon oreda; så är dock säkert, att det öfriga
- ↑ Detta visar sig i synnerhet vid Slägtnamn. Man skrifver Krona, Äng, Adel, Häll; men det är antagit att med c och e skrifva alla de namn, i hvilkas sammansättning dessa ord ingå.
