som påstå att denna skillnad ensamt beror af en längre eller kortare vokalens uthållning, böra erkänna nödvändigheten af ett skriftecken, åtminstone i alla de fall, der en allmän minnesregel icke är att tillgå. Då vokalens natur förbjuder dess tvåskrifning i samma stafvelse, måste betecknandet ske antingen genom accent eller konsonantens fördubbling, och af dessa tvenne utvägar, äger den sednare derigenom ett ostridigt företräde, att den vid läsning i skrift och tryck låter säkrare och hastigare märka sig. Ännu mera öfvertygas man om riktigheten att tvåskrifva konsonanten, då man ej jäfvar hvad örat verkligen intygar, att dess ljud icke är detsamma efter en hastigare, som efter en långsammare utsagd vokal. Sjelfva frågan är i Afhandlingen till hela sin vidd, och, som Akademien hoppas, rätteligen utredd. Här har den bort framställas, såsom en af de rikaste och allmännaste anledningar till olikhet och osäkerhet i stafsättet.
4:o Språkets grammatiska beskaffenhet och konstruktion.
I all ortografi är något, som beror af den del af språkens grammatik, som innefattar ordens olika böjningar, för att uttrycka de olika hänseenden hvari de nyttjas. Ju mera stadgadt och regelbundit ett språk häruti är, ju fullkomligare anses det vara. Dit
