bör man ock söka föra alla de språk, som ännu sakna denna fullkomlighet; men sådant bör ske i en naturlig ordning, det vill säga, efter hvart och ett språks särskilta art och lynne. I allmänhet har man sträfvat att foga de nyare språken efter den latinska grammatiken. Hvad fördelar denna ock helst må hafva, är försöket lika oriktigt som fruktlöst, så ofta det strider emot något språks egen beskaffenhet. Det engelska har ibland alla dem, som äro i skyldskap med svenskan, och tilläfventyrs bland alla lefvande, gått den naturligaste vägen, och derigenom fått, om ej den rikaste och mest vexlade, åtminstone den enklaste grammatik. Derhän syftar det svenska språkets otvungna gång, och dit kommer det ock förmodligen, med de undantag som vissa olikheter göra nödvändiga. Det ägde fordom kasus i substantiverna; men dessa hafva småningom försvunnit både ur talet och skrifningen. Talet fann sig utan tvifvel återhållit i sin hastighet genom ordens förlängning, och besväradt, så väl af olika böjningar på samma ord, som af olika böjningssätt för samma kasus i särskilta deklinationer. De flesta kasus behöfdes icke för talets tydlighet, och genitiven behöll ensam en särskilt ändelse. Vokativen hade alltid varit lika med nominativen. Det blef lätt att med en preposition utmärka dativen, på samma sätt som en sådan alltid åtföljt ablativen. Blotta ordställningen utvisade tillräckligen
