längre: man säger vi älskar, ni älskar, de älskar. Ehuru vårdslöst detta kan synas, betager likväl det personliga pronomen all otydlighet.
Det är ovisst, huru vidsträckt bruket af de grammatiska böjningarne varit i sjelfva talet, der de åtminstone icke länge och med noggranhet synas hafva blifvit iakttagne. En del af dem tros vara påfunnen af de skrifvande, som försökt att regelbinda språket, och till den ändan bringa det till så stor likställighet med den latinska grammatiken, som möjligt varit.[1] Flere lärde män hafva tid efter annan förnyat dessa försök. Deras bemödande har blifvit motarbetadt af sjelfva språkarten, deras reglor föga kända, och ännu mindre följda. Man besvärar ej gerna minnet eller tungan med skillnader i orden, som för tydligheten icke fordras. Den större enkelhet, hvartill språkets grammatik småningom blifvit förd genom bruket, har blifvit understödd af ordställningen, som gör både tal och skrift tydliga, utan behof af flera bland de grammatiska skillnader, som i
- ↑ Såsom prof af besynnerliga grammatiska påfund kan anföras, hvad Erik Aurivillius och Urban Hjerne i sina skrifter berätta. För att skilja maskulinet och femininet af en, skrefs det sednare een. Maskulinet af min skrefs minn och femininet min, eller ock enligt ett annat bruk, maskulinet min och femininet mijn.
