slutbokstaf. Femininer och neutrer hafva behållit a i det definita singularet och i begge pluralerna. Den neutrala indefinita ändelsen på dt har äfven förblifvit stadgad och orubbad, hvilket bör tillskrifvas den fastställda och alltid återkommande skillnaden mellan en och et. Men ehuru man länge trott sig böra sluta på e maskulina adjektiver, participer och pronominer, har denna generiska skillnad ej blifvit beständig. Man har funnit beqvämligare, särdeles i talet, att icke behöfva göra en skillnad emellan maskulina och feminina ändelser, helst det ofta är mycken ovisshet underkastadt, till hvilketdera af dessa kön våra substantiver höra. Det större behag svenska öron tyckas finna i vokalen a, har äfven här visat sin verkan. Ändelsen på a har både i tal och skrift blifvit nästan allmän i maskulinerna af de ofvannämda talets trenne delar; och de reglor hvilka i anseende till bruket af a eller e, i slutet af sådana ord kunna föreskrifvas, bero åtminstone lika så mycket af ljudet, som af den grammatiska ordningen.
Personerne i verber utmärkas hos oss genom pronominer; det är derföre icke besynnerligt, att man i dem aflagt och förbytt vissa fordna ändelser på personerna, såsom t. ex. vi älskom, vi vorom, du äst, du vast, du logst, hvilka nu heta vi älska, vi voro, du är, du var, du log. I dagliga talet går man ännu
