läsas af en svensk, som icke tillika lärt sig läsa fransyska. Dessa olägenheter, omöjligheten att umbära alla fransyska ord, och den nästan lika stora omöjligheten att, sådana som de nu skrifvas, nyttja dem i den vårdade stylen, hafva varit insedde af alla dem, som nitälska för svenska språkets odling och tillväxt. Flere hafva trott, att det näppeligen funnes mer än en god utväg: den, att gifva en fullkomlig svensk stafning åt de latinska och fransyska orden. Företaget har förefallit nytt, och derföre funnit motsägelse. För Akademien har denna grannlaga fråga varit ett ofta återtagit öfverläggningsämne, och den sista hvarom hon fattat sitt beslut.
Denna teckning, ehuru ofullkomlig, kan likväl gifva ett begrepp om svenska stafsättets öden, och om orsakerna till dess besynnerligheter och öfverklagade osäkerhet. Med dessa orsaker har ännu en sammanstött, som betydligen ökat deras verkan: det ringa afseende man lemnat modersmålet, både vid allmän och enskilt undervisning. De så kallade lärda och öfriga främmande språk hafva blifvit inhämtade efter säkra grunder, och att i deras talande eller skrifvande begå fel, har blifvit ansedt för en vanheder och för en löjlighet. Sedan man lärt läsa svenska innantill, här det öfriga fått bero af vana och godtycke. En grammatikalisk kunskap af språket har i allmänhet vid läroverken icke varit
