Hjerne synes sorgfällig att undvika dessa främmande ord, och emot dem ifrar äfven Pfeif. De hade utan tvifvel rätt i en tid, då missbruket hade stigit till en stor höjd. De som i sednare tider klandrat dylika missbruk och nitälskat för språkets renhet, hafva äfven haft skäl, så ofta de icke öfverdrifvit sitt nit, och utan ersättning velat beröfva språket hvad det behöfde och stundom redan ägde. Annat är, att onödigtvis öfverhopa språket med främmande ord, att genom dem uttränga de inhemska, eller att söka hämma skapningen af nya; annat åter, att efter andra nationers och våra förfäders exempel genom lån utvidga vårt ordförråd, i synnerhet att behålla det som redan genom bruket är infördt. I detta, som i allt öfrigt, gifves en medelväg, och det är den som våra bästa språklärare, en Hof, en Sahlstedt och en Ihre gillat och utvist. Sedan den sistnämde af dessa författare talt om bruket eller förkastandet af främmande ord, slutar han med att afgöra: att om man å ena sidan kan gå för långt i deras nyttjande, skulle deremot deras utmönstring borttaga en stor del af språket. Ord gifvas dessutom i alla språk, hvilka, utan att förlora dervid, icke på ett annat kunna öfversättas, och om valet honom lemnades, säger han sig hellre vilja fela med Engelsmannen, som lånar ifrån alla språk, än att med det Fruktbärande Sällskapet i Tyskland, som förkastade allt främmande,
