Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 107 —

vanligen med en illa dämpad harm, härflytande från ädel blygsamhet, det enda som hos honom urartade till öfverdrift. Med samma orättvisa mot sig, utbrast han någon gång i bittra, häftiga förebråelser mot pröfvade vänner, om desse vågat framhålla hans förtjenst och liksom med våld bryta upp den envist tillslutna perlmusslan. Emedlertid måste och borde han blifva alla fäderneslandets Akademiers ledamot, — han, som i händelse det gamla Hellas födt honom, säkert hade varit införlifvad i Platons.


Man har hos oss velat ställa i motsats till hvarandra det klassiska och det romantiska af litteraturen. Denna bestämning, någorlunda rigtig med hänsigt till olika slag, synes dock haltande i fråga om olika nationer och tider; och såsom generaliserad värdemätning blefve den, under alla sammanlikningspunkter, falsk. Det gafs i Sverige en ej mycket aflägsen period, då ensamt Greker och Romare erkändes för klassiker. En annan kom, — och man upptog, bland de af ålder utkorade, äfven flera nyare, verkligt goda och i synnerhet correkta författare, hvilkas namn och lof snart genljödo från våra klippor, ett omqväde af förfinade Nordmäns triumfsång öfver den åter inkräktade och beskattade Södern. Nu ändteligen tyckes man, mer allmänt än någonsin, förkasta gränslinierna af slag, såsom en förhatlig ståndsskillnad i vitterhetens fristat. Man yrkar, mer öfvertänkt och derför mera lugnt, att smaken bör vara snillets varnande rådgifvare,