men ej få uppresa sig till dess tyrann eller pedagog; och man fruktar ej ens att jemföra Schiller med Euripid, flytta Racine nedom Shakspeare och bortlägga Eneiden för Frithiof.
Rutström genomlefde dessa skiften, dem han, skyggt indragen inom sig, väl icke verksamt förberedde, men hvaraf han icke heller var en sorglös åskådare. De omstämde ej hans ton, och rubbade ej hans läge. Hvarje lands första fullkomnade författare, mönstren blott, — ej efterföljarne, om ock desse upphunno eller förbigingo de förra, — tilldömde han klassik-rangen. Han förmente att den skapande kraft, som ordnar ett Kaos, måste stå framom den utbildande, hvilken ändrar och förskönar former, att Kastaliens bölja springer klarare och ymnigare ur sjelfva källan, än hon flyter genom prydligt hvälfda, men aflägsna vattuledningar. Mest älskade han de stora lemningarna från Latiens friska gyldene-ålder; hans vördnad för dem var till den grad helig, att han trodde omöjligt eller öfverdådigt deras metriska återgifvande på något modernt språk. Den vekare romantiken, hvilken han ansåg för en poesiens nerv-sjukdom, tålde han endast i mån af hennes originalitets-symtomer. För öfrigt framsade han ärligt, men påtrugade ingen den tankesats, att allt modelleras på något, att intet under solen är nytt, och att man ej må förevita Skaldekonsten om hon, likasom Handeln, gör upplånta kapitaler fruktbärande, och derigenom samlar en tillfälligt ökad, fastän icke sjelfständig fond.
