Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Så �i^ng .Torqvato Tasso , der han satt Vid Sanct OnofrlO| i Llosterlundeni Och njöt med lugn. den sköna morgonstunden | Som följde långsamt på en qvalfull natt. Hane kind var fallen, men der fanns bevarad En rodnad) tänd för härligare dar. Och själens eld, af lidandet förklarad , I skaldens sjunkna öga glänste qvar. Han satt på gruset af en verld som farit. Bland Romas spillror invid Tiberns elf , Liksom en dröm om hvad han fordom varit |

�n skön ruin af Dikten och sig sjelf. 

Inför hans blick stod Minnets bleka Tärna. I dunkel skrud , allvarlig och allén; Men i dess panna Hoppets morgonstjerna Framtindrade med oförgängligt sken.

Rikt var faans snille. Rikt var ock hans hjerta ^ Och som Italien sjelf hans sång var skön: Och världen njöt hans sång, men gaf sin Och bojbns tyngd åt Sångaren till lön. Då glädjen njutes bäst, i tmgdomsåren. Af qvalen troget följes han i Spåren; Men nu med all den tjusningskraft , hon har, Nedsväfvår Äran på sin ljusa cjiari Att glorians sken omkring hans tinning sluta , Då han ej m �r förmår dess skönhot njuta.