Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 132 —

»Hans stämma nyss till mig högtidligt ljöd =
»Jag kommer — ja! jag kommer« — Dessa orden
De sista voro af hans mun på jorden:
Han sönk i Cintios armar och var död.




Men Ryktets Genius strax på snabba vingar
Med dödens tidning vidt kring staden far.
Dess röst som en begrafningsklocka klingar:
»Han är ej mer, som vår förtjusning var.
»De högre makter honom nu begära.
»Han lemnat jorden. En elysisk ära
»Är ren hans lön, och kransen, som han bär,
»Af menskohänder icke flätad är.«
Och häpne vandrarne på Corso stanna,
Och saknaden och sorgen öfvermanna
Hvart Romerskt bröst från thron till hydda ner —
Och Vignerolan sjunger icke mer,
Albanos herdar, som tillbaka vandra
Och vexla brutna suckar med hvarandra,
Ej tala mer om Tassos kröningsprakt,
Men hviska fram de sista ord han sagt:
Och glädjens hymn, den Rom ej mer behöfver,
I luftens stillhet än man ljuda hör,
Tills den i ett adagio mildt går öfver,
Och liksom Skalden tjusar, tynar, dör.




Men spridda skaror bort till klostret strömma,
Der deras älskling blef från lifvet skild,