Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


' — 13^

�Hans stämma nys � tUl mig högtidligt ljöd — 

?jjag kommer -^j*a! jag kommercc —Dessa ordea De sista voro af hans mun pi jorden: Han sönk i Gintios armar och var död.

��  

Men Ryktets Genius strax pÄ snabba vingar Med dedens tidning vidt kring staden far. Dess röst som en begrafningsklecka klingar:

�Han är ej mer, som vir förtjusning rar* 
�De högre makter honom nu begära. 
�Han lemnat jorden. En elysisk ära 
�Är ren hans lön, och kransen, som han bär, 
�Äf menskohänder icke flätad är.a 

Och häpne randrarne på Corso stanna, Och saknaden och sorgen öfvermanna Hvart. Romerskt bröst från thron tiU hydda ner — Och Vignerolan sjunger icke mer � Albanos herdar, som tillbaka vandra , Och vexla brutna iuckar med hvarandra, Ej tala mer om Tassos kröningsprakt. Men hviska fram de sista ord han sagt: Och glädjens hymn, den Rom ej mer behöfver, I luftens stillhet än man ljuda hör. Tills den i ett adagio mildt går öfrer. Och liksom Skalden tjusar, tynar, dör. Men spridda skaror bort till klostret strömma. Der deras älskling blef från tifyet skild ,