Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 133 —

Att för en stund sin egen saknad glömma,
Vid synen af hans hvila och hans bild,
Och för att se hur lagerkransen målar
Den panna nu, inom hvars yttre snö,
Så nyss, vid ljuset af Apollos strålar,
Förföriskt, yppigt, som Armidas Ö,
Ett paradis af skönhet blomstrat hade,
Förrn dödens skuggor sig deröfver lade.




Det sägs om Gottfrid, korsets Riddersman,
När han med storm den helga grafven vann,
Att för sin bragd han skulle der belönas,
Och i Jerusalem till konung krönas.
Men Gottfrid sade: »Eder jag besvär
Att mig för kronans tunga prakt förskona,
Så sannt jag lefver jag den icke bär«!
Han fick i döden först sin rätta krona.
Så blef ock du på jorden obelönt,
O Skald! som sjöng så tjusande, så skönt
Om lejonhjertan och om riddartider,
Om helga grafven, Gottfrid och hans strider:
Du, som Jerusalem med snillet vann,
Som han med svärd — fick samma slut som han,
Men om från en förgänglig fest du rycktes,
Och ärans stämpel först på griften trycktes,
Ditt namn är tryggt i seklernas förvar:
Din högtid, Skald! Du ej förlorat har.