Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 135 —

framträda, Min Herre, som Författare till det skaldestycke hon i dag kunnat, med sitt högsta pris, belöna. Ert namn har redan länge tillhört Vitterheten, och lofvar, vid hvarje ny utveckling af eder talang, att tillhöra den länge. Det ämne Ni valt, har med känsla och sanning blifvit behanndladt. Jerusalems odödlige Skald, länge jagad af ödet och förföljelsen, hädad af den Furste, som han, från en snar förgätenhet, bevarat i sin ridderliga sång, undanryckt af döden från det pris han gick att vinna i den eviga staden och inom triumfernas minnesrika borg, detta ämne utgör en skön tafla för Skalden och Tänkaren, Ni har, Min Herre, uppfattat den under dessa olika, till ett gemensamt mål, verkande synpunkter, och vetat gifva åt eder vers detta ädla allvar, detta anspråkslösa behag, som egnar minnet af Gottfrids sångare, han, som ingöt i sin sång hela den magiska värman af Italiens himmel, det manliga, ädla och höga som ännu lefver i dess forntida minnen. Med dessa förenade rättigheter på Akademiens uppmärksamhet, och med den öfvertygelse hon hyser att för sina yrken påräkna edert snille och eder verksamhet, länder det mig till en särskilt tillfredsställelse att, å Akademiens vägnar, få öfverlemna Eder detta prof af hennes aktning och utmärkande bifall.


Herr Nicander fördes derefter af Sekreteraren till hedersbänken.

Den andra guldpenningen hade Akademien tillerkänt N:o 2. Sång i anledning af H. K. H. Arfförsten Carl Ludvik Eugenes födelse; med valspråk: