Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 142 —

utmärker icke blott den mest lysande af hans förtjenster, utan ock en tidepunkt i hans lefnad, hvarifrån hans minne lättast och klarast kan uppfattas genom en hastig blick först tillbaka på hans fälttåg i i Tyskland, sedan framåt på hans segerfärd i Polen.

Det vari synnerhet vid tvenne stora tilfällen, som Carl Gustaf, medan han sjelf under Gustaf Adolfs största lärling gjorde sin första med lager krönta lärospån, blef uppmärksam på Wittenbergs lika rådiga och erfarna, som eldiga och kraftfulla tapperhet.

På samma fält, der Gustaf Adolf hade vunnit den för Nordens sjelfständighet och religionens frihet afgörande segren öfver Tilly, stridde Torstenson emot två de nu förnämsta Fältherrarne i Kejserliga hären: Erkehertig Leopold och Piccolomini. Wittenberg, som jemte Stålhandsk anförde högra flygeln, gjorde första anfallet med sådan styrka och framgång, at de Kejserlige tropparne, innan de hunnit blifva rätt uppställde, kommo i oordning och begynte vika. Hvarken uppmaningar eller hotelser eller böner eller slag; dem Erkehertigen sjelf utdelade ibland befäl och manskap, kunde hindra deras flykt.

Mindre lycklig var Svenskarnes venstra flygel, som genom den hjeltemodige Slanges död bragtes i förvirring. Dock blef hans plats uppfylld af Königsmark, som återställde deras både mod och ordning. Äfven i centern var segern ett ögonblick oviss, då en del af Svenska infanteriet