Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 143 —

drog sig tilbaka och Öfverste Ouvris blef fången. De öfrige höllo dock stånd under Liljehöök, som till döds sårad, öfverlefde segren.

Utan att i dennes ära, åt hvilken Akademien redan egnat en rättvis gärd, öfverskugga något drag, kan det sägas, att om Torstensons ädelmod skulle ifrån hans egen panna ryckt lagern af denna strid för att lägga den på Liljehööks bår, hade han förut bort bryta den i tu, för att egna dess ena hälft åt Wittenberg, som gaf det första, om icke afgörande, dock hufvudsakligen beredande slaget

Samma ära tillhör honom af den ännu mera betydande segren vid Jankovitz. Äfven der var han Torstensons högra arm, och slog icke endast fiendens venstra flygel, hvarvid hela dess Cavaleri blef skingradt, utan angrep ånyo de tappra Generalerna Johan de Werth och Mercy, för att: återtaga de af dem förut eröfrade kanoner och tross. Så afgjorde han den första striden, som hölls före middagen. Efter den uppstod oförmodadt en annan, af hvilken Torstenson ensam har hela äran. De Kejserlige hade redan rymt fältet, men ställt sig bakom ett berg i ny slagordning. Den Svenske Fältherren, som plågad af gikt ej kunde sitta till häst utan lät bära sig i en länstol, satte sig det oaktadt sjelf i spetsen för sina truppar, anföll fienden och gjorde på honom ett stort nederlag hvarvid Götze, en af de ryktbaraste krigare i Österrikes tjenst, stupade och Hatzfeld blef fången.