Kejsaren, som hade ålagt honom att våga detta fältslag sedan han i en dröm tyckt sig af sjelfva himla-drottningen få försäkran om seger, härledde nu den olyckliga utgången af hennes harm öfver de i Österrike ännu befintliga protestanter; och för att blidka henne, påböd han emot dem de grymmaste förföljelser. Emedlertid kunde derigenom ej något hinder läggas för de segrande Svenskarna, som snart hotade sjelfva hans hufvudstad.
Wittenberg stod redan i antågande och intog Iglau. Flera andra orter på vägen til Wien föllo i Svenska händer; och Kejserliga familjen gjorde sig färdig til flykt. Men olyckligtvis gaf det långa uppehållet vid belägringen af Brünn åt Österrikarne tid, at samla sina ännu öfriga stridskrafter. Dertill kom att den Siebenburgiske Försten Ragoczy, som skulle handla i förening med Torstenson, icke uppfyllde sina förbindelser. Endast pesten meddelade han åt de honom till mötes, under Douglas’ befäl, sända troppar; och slöt sedan en ensidig fred med Kejsaren.
Emedlertid var redan vid bryggan till Wien ett fäste af Svenskarna intaget. Wittenberg hade ögat derpå, och då han sporde att det anfölls af de Kejserliga, skyndade han dit med et starkt rytteri, men kom olyckligtvis för sent. Fästet var redan uppgifvit genom förräderi af besättningen, som bestod af nyvärfda krigsfångar ur Kejserliga hären, ehuru Torstenson uttryckligen befallt att
