försakelser är ej mindre beundransvärd, än hans tapperhet och trohet«.
Så utgöt Torstenson sitt hjerta för Carl Gustaf redan efter slaget vid Leipzig. Hans afsigt synes hafva varit att lemna sin plats åt den storsinnige Prinsen, som han uppmuntrade att bemöda sig icke blott om krigsförtjenster, utan om arméens tillgifvenhet.
Christina sjelf, som tidigt beslöt att lyfta sin frände, om icke vid sin sida, dock efter sig på thronen, ville bereda hans upphöjelse genom Fältmarskalksstafven. Denna plan var dock ännu icke till verkställighet mogen, då Torstenson kände sig af sin sjukdom, kanske äfven af någon dermed sammanhängande ömtålighet i lynnet, tvungen att träda från sin ärofulla bana.
Wrangel var utsedd att efterträda honom; men hade ännu icke till armén anländt. Åt hvem kunde han emedlertid lemna sin plats? Han gaf den åt Wittenberg. Detta gör en epok i dennes lefnad, ty ehuru han genom Wrangels snara ankomst hindrades att mer än ett ögonblick behålla öfverbefälet, kommer likväl genom detta ögonblick hans bild i den stora taflan åf det 30-åriga krigets hjeltar att synas der den bör, nära till Torstenson och i hans dager. Troligen verkade ock detta vittnesbörd af den store fältherren till det förtroende, hvarmed det svärd, som skulle eröfra Polen, blef af Carl Gustaf, till dess han sjelf hunne fram till stridsfältet, lemnadt i Wittenbergs händer.
