Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— x46 — ser Sr ej mindre beundransTärd, än hans tappers- het och trohetcc. Sä utgöt Torstenson sitt hjerta for Carl Gu- rtaf reåan efter slaget Tid Leipzig. Hans afsigt synes haffa varit att lemna sin plats åt den stor- ainnige Prinsen, som han uppmuntrade att be- möda sig icke blott om krigsfört jenster, utan ont arméens tiUgifvenhet; Christina sjelf , s.pm tidigt beslöt att lyfta sin frände � om icke vid, sin sida, dock. efter sig på throneui ville bereda hans upphöjelse genom iPältmarskalksstafven. Denna plan var dock ännu icke till verkställighet mogen, d^ Torstenson kände sig af sin sjukdom, kanske äfyen af någon dermed sammanhängande ömtålighet i lynnet, tvungen att träda från sin ärofuUa bana. Wrangel var utsedd att efterträda honom; men hade ännu icke till armén anländt. At hvem ktmde han emedlertid lemna sin plats? Han gaf den åt Wittenberg. Detta gör en epok i dennes lefnad, ty ehuru han genom Wrangels snara an- komst hindrades att mer än ett ögonblick be- hålla öfverbeftlet, kommer likväl genom detta ögonblick hans bild i den stora taflan af det So-åriga krigets hjeltar att synas der den bör|^ nära till Torstenson och i hans dager. Troligen verkade ock detta vittnesbörd af den stare Mt- herren till det förtroenden, hvarmed det svärd , •om skulle eröfra Pol^^ blef af Carl Gustaf^ till dess han sjelf htfnne fram till ftridsftttet, lamnadt i ."yV^ittenbergs händer.