Wittenberg utförde väl ännu i det Tyska kriget många bedrifter, hvilka i Schlesien och Böhmen höllo de Svenska vapnen vid makt, och bidrogo till den ära, som Wrangel vid Wesel och Rhen delade med Turenne. Men vi skynde till hans nya krigsbana.
Först möter oss likväl en af de frågor, som historien ofta föranleder, men sällan kan fullkomligen besvara. Hvad bestämde Carl Gustaf vid detta val af sin främsta fältherre? Då lefde ju ännu både Horn och Wrangel, den förre i full utöfning af sin erfarna vishet, den sednare i mandomens kraftfullaste år. Väntar man ej att Wrangel skall blifva den arm, som Konungen skall sträcka framför sig, och Horn den staf, på hvilken han närmast stöder sig, då han vill eröfra en ny krona. Men Horn är ställd i Lifland att bevaka dess gränsor; och Wrangel skall med flottan skydda arméens öfvergång till Tyskland och lägga band på Danmarks trohet. Vigtiga voro de åt dem anförtrodda värfven, och till dem hörde derjemte, att den ena skulle göra ett försök att vinna Danzig, medan den andre bragte Litauen under Sveriges krona. Intetdera blef dock utfördt. Horn hade den förödmjukelsen att stå under De la Gardies befäl, och ehuru Wrangel sedermera följde Carl Gustaf på hans segerrika bana, skulle han sannolikt till de lagrar, han förut vunnit, velat lägga den som vans af Wittenberg, då han för sin Konung beredde ett nytt konungarikes eröfring.
