Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 148 —

Någon upplysning öfver denna fråga synes man kunna hämta af Carl Gustafs märkvärdiga bref till sin fader. De röja tydligen ett ömsesidigt misstroende emellan det Pfalziska huset och de höga ätterna, som under Christinas minderårighet styrde riket. Carl Gustaf hade redan i sin späda ålder fattat ett djupt intryck af deras emot honom vidriga tänkesätt, då de afviste Pfalzgrefvens fråga om sina söners uppfostran med det oväntade svar, att det var en enskilt sak som rörde endast honom och hans hus. Emedlertid beslöt Prinsen att resa till Svenska arméen i Tyskland och, som han sjelf sade, genom sitt svärd göra sin lycka. Regeringen såg det ej gerna: hon ville ej lemna honom tillfälle att vinna anseende och anhang. Dock kunde hon med ingen förevändning hindra honom att som en frivillig stridsman åtfölja Svenska krigshären och deltaga i dess ärofulla strider. Med den förbehållna varsamhet, som hans statskloka hufvud tidigt lärt sig vid hofvet, förhöll han sig äfven i lägret och misstrodde i början Torstenson sjelf, som likväl ej instämde i regeringens tankesätt, utan strax emottog honom med en uppmuntrande välvilja, och sedermera icke endast tillböd honom ett ansenligt befäl, utan ock vid hans afresa ifrån arméen lät ibland måltidens skålar en vink undfalla sig om den krona som Drottningens hand höll fram för den unga hjelten. Om Torstenson efteråt, då Christina, i det hon vägrade att blifva Prinsens maka, beslöt utnämna honom till sin efterträdare, förklarade sig