Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 150 —

land uppmana de Svenska segerkrönta vapnen. Om utgången af Carl Gustafs fälttåg synes bevisa klokheten af Wittenbergs råd: så var dock det beslut Konungen tog, och de fleste i Rådet tillstyrkte, enligare med rättvisan; ty Johan Casimirs anspråk på Svenska Kronan, om det ock stannade inom blotta titulaturens och heraldikens område, innebar likväl en kränkning af Carl Gustafs konungsliga rätt. På andra sidan beskylls Wittenberg att hafva förledt Konungen till det vådliga steg han tog, att fördjupa sig i Polen och efterstå dess krona[1]. Men Carl Gustaf styrde sjelf så i fält, som i cabinettet, och sedan han i egen hand tagit öfverbefälet, låg ansvaret för det hela icke mer på Wittenberg. Så länge denne behöll det, kom föga annat i fråga, än att emottaga, hvad af fienden sjelfvilligt erböds.

Förut nämd till Fältmarskalk och till Ståthållare öfver Pommern, för att derifrån genom Brandenburgska landet infalla i Polen, stod Wittenberg med 17,000 man, 12 stora kanoner och 60 fältstycken redan på gränsen af detta rike. I vägen för sig fann han den välbelägna fästningen Draheim med 400 mans besättning samt en Polsk krigshär af 15,000 man på stranden af en flod, hvars öfvergång redan af naturen var mycket försvårad. Emedlertid gaf sig fästningen genast, och en underhandling begyntes, som, utan att något svärd blottades, bragte två palatinater i Svensk

  1. L. e. p. 28.