villrådighet både förut och efteråt så många gånger tillgripit, nemligen att underhandla. Han begärde stillestånd; men det afslogs, och Carl Gustaf tågade fram åt hans hufvudstad. Den förskräckte Konungen flydde derifrån och förföljdes af Wittenberg, som for om honom vid Wolwors, utan tvifvel i afsigt att bringa honom emellan sig och och Carl Gustaf, som ifrån Warschau skulle förena sin styrka med Wittenbergs. Men Johan Casimir undkom på en annan väg och fattade mod genom en tillfällig fördel, som de Polske vunnit. De stötte på ett Svenskt rytteri af Wittenbergs eftertropp, och dels höggo det ner, dels togo det fånget. Derigenom kommo de Svenske i en brydsam belägenhet, som försvårades genom deras anförares sjukdom. Johan Casimir, som nyss var färdig till flykt, beredde sig nu till anfall. I det samma anlände Carl Gustaf, och den Polske Konungen drog sig till Czarnova. Men den Svenske hjelten angrep honom der och vann den första af de segrar, som lade Polen för hans fötter.
I de flesta af dessa deltog Wittenberg, ehuru hans namn försvinner i glansen af Carl Gustafs, under hvars öfverbefäl han stridde.
Emedlertid uppstod i den Polska fältherren Czarneski en Fabius Cunctator, som utan att vinna någon slagtning, dock genom beständig harcelering bragte den Svenska krigshären, oaktad dess oafbrutna framgång, i en vådlig belägenhet. Johan Casimir sjelf fattade mod, sedan han
