Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 153 —

åt Jungfru Maria skänkt sin krona i det ögonblick den syntes färdig att falla ifrån hans hufvud. Återkommen i sitt rike samlade han omkring sig en alltmer växande härsmakt, med hvilken han hoppades kunna återvinna sin hufvudstad, som han så plötsligt, att ej säga fegt, hade öfvergifvit. Äfven utom Polen måste Sveriges Konung vara på sin vakt dels emot Ryska makten, som åtrådde Litauen, dels emot Churfurstens af Brandenburg statskloka ränker. För att trygga sig emot dem och igenom Danzigs kufvande försäkra sig om besittningen af Preussen, tågade Carl Gustaf åt detta land och lemnade åt Wittenberg försvaret af Warschau, som belägrades af Paul Sapieha.

Med dennes Litauiska troppar förenade sig snart en här af de Polska under deras Konungs eget befäl. Alla fästningsverken voro förfallna, men sattes så mycket möjligt var i stånd; och der de Polske icke gjort en enda dags motstånd, der försvarade sig nu de Svenske med sådan tapperhet, att 5,000 man, som utgjorde blomman af Polska armén, stupade för deras utfall. Emedlertid lät Johan Casimir uppfordra staden. Wittenberg, som hoppades ersättning, gaf ett stolt afslag. Ingen hjelp kom likväl. Carl Gustaf hade för litet krigsfolk att på så många håll använda. De belägrandes krigshär var så stor att, oaktadt den lidna förlusten, 40,000 man deltogo i den storm genom hvilken de slutligen vunno sitt ändamål. Sedan de bemägtigat sig slottet Radzivil