Det sednare skiftet deraf, rikt på stora händelser och stora olyckor, utmärktes deremot allmänneligen af ett mörkare lynne, ofta hårdt pröfvande viljans allvar och själstyrkan äfven hos dem som, på fjermare afstånd från händelsernes beredelse, — så vidt desse af menniskorna bero — hade allmänna pligter att utföra, med fäderneslands-kärleken främst bland medborgsmanna dygder.
Tidens yttre omvexlande lynne intrycker hastigt sin stämpel på den veka yta som den lättsinnige alltid är färdig att erbjuda, och ombyter den efter nyck, den ena färgen utplånande den andra, eller, i saknad af all öfverensstämmelse, mellanåt framställande sitt osammanhang i en brokig drägt; dervid mångfalden af de ytliga verkningarne öfverträffas blott af deras flygtighet.
Tidens inre karakter deremot mtöfvar ett allmänt välde, som i ständig strid under sin framfart, långsamt men oemotståndligen, verkar till sitt mål, och från hvars inflytande ingen är undantagen.
Så framkallas och utvecklas den ena tiden knappast anade förmögenheter, inom de obegränsade områden för tanken och verksamheten; och såsom inom en slägtkrets oftast finnes likstämmighet i karakter och böjelser, samt den enas sinnesstämning der förmår gifva riktning åt den andras, så sprider sig ock hastigt det ljus, som tändt af tidens goda Genius, eldar Skalden till
