Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


-- i66 ^ klart för hans blicks blifver han ej man för sig, så uppnår han det aldrig, och denna visshet gif- ver riktning åt hans företag. För en annan som anses lyckligare lottad, erbjuda sig sjelfmant flera slags biträden, hvilka, liksom med opti< �ka glas, flytta målet i närheten af hans omgifning; och det ftrekommer derföre som kostade det honom ringa möda att ernå det. Men månne just icke derigenom mången gång en synvilla blilVit beredd* som, Sfven då den icke missledt om sjelfva målet, likväl haft till följd förslösan- det af krafter under den onyttiga on^vagen? Bloms första blick i den framtid han gick til mötes, hämtade sin klarhet af eget ämne; ty intet yttre sken erbjöd sig att upplysa, än min- dre att blända den. Villig till gagn, nfen an^ språkslös, var han den siste att anse sig fårdig dertill. Han skattade ringa hvad han ännu för- mådde gifva, men skattade högt hvad han i stal* let förvärfvade: för nitiskt arbete , ett ökadt kun- skaps-förråd , och erfarenhetens ledning att ord- na det till användande. Allmän nytta var det mål dit hans bemö- danden sträfvade från första steget på tjenste- manna-banan; den tid och den omtanka han egnade deråt, voro mer lin de flestes; men än- nu hade han dock tid och omtanka öfrig att undandraga hvilan eller förströelsen: ett lifligt sinne för de sköna konsterna hastade att göra anspråk derpå; och dessa fordringar af känslan voro alltför ädla och rättvisa^ att icke vinna bi^