Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 176 — itet af den Sdle S&ngaren till Finska Arméns tra, blifva oss alltid kära namn.

Hvad som företrädesvis tillhör dagens hög- tid , men i sista rummet talarens förmåga , bör ej längre dröja: Bloms egenskaper som Skald och Litteratör utfordra deras riitt. Sjelfva den upprik- tighet hvarmed jag vågar yttra mig derom, skall åtminstone bära vittne , att pligten är mig kär. Är dat en följd deraf, att både tankans be- tydelse och uttryckets välljud, hos mig lifligare upphämtas af känslan än de utredas af reglorna, eller ligger det i naturen, att äfven bland skal- der af en högre ordning, en bestämdare skill- nad vill finnas, mellan den på en gång fulida- nade, som med naturens egen stämma besjunger h vilket ädelt ämne honom förekommer, och den som med en sann kärlek till Skaldekonsten, lyckliga gåfvor, smak och ett odladt förstånd, likväl egentligare af sjelfva ämnets och tidsför- hållandenas gemensamma inflytande, uppmanas att stämma sin lyra till Sång? Den förre, mera lysande af sitt höga ursprung, och yppig i sin rikedom som den hulda moder honom fostrat, är ock någon gång, om ej nyckfull, dock vårds- löst lekande som hon. Frön, fullmogna af lif och växtlighet, utkastar h^n med frikostig hand; markens tillredelse bryr honom föga; härliga frukter och doftande blommor pryda dock ha- stigt