Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 178 —

gränslinia mellan natur och konst. Hvad allmäot erkändes för de högsta mönster af utbildad smak , antogs till rigtning och efterföljd, ty sä är den ridande öfverlSgsenhetens inflytande på sin tid. Det fulländade i konsten erhöll första rummet: att idealet af konst är en fulländad natur, det uppenbarade i sjelfva verket den tidens odöd- liga arbeten, utan att sådant likväl för gällande regel var antaget. .Tiden gick emedlertid sin gång framåt. Roster höjde sig om återgång till naturen — man drog; i härnad mot konsten ; an- greppen blefvo bittra, men strideti icke lång. De sansade älskade en natur med konst; hylla- de icke en konst utan natur; men ännu mindre en natur med konstlad råhet. Uti ett skal utan käm � ligger intet ämne till en fortlefvande na* tur; de utkastade kärnlösa frukterne slogo dejr- före ej heller några rötter. Men idealet af det sköna, alltid ädelt i sin form och frisinnadt till sin inre halt , fick en upphöjdare plats och fram- stod i en ljusare dager. Den klassiska och den romantiska Sången , begge sjelfständiga, ställde sig under samma spira, och begge hade att vin- na deraf. Försoning må det ej kallas; tf här var ingen ofrid. Sanning är tankans högsta skönhet: och den är enväldig. Skönheten i form och bild har mångfald som naturen; om tycken strider ingen fördomsfri man. Blom var i denna mening strängt klassisk i sina arbeten. De skaldestycken som gåfvo ho- nom ryktbarhet, stå i den närmaste öfverens-