gränslinie mellan natur och konst. Hvad allmänt erkändes för de högsta mönster af utbildad smak, antogs till rigtning och efterföljd, ty så är den rådande öfverlägsenhetens inflytande på sin tid. Det fulländade i konsten erhöll första rummet: att idealet af konst är en fulländad natur, det uppenbarade i sjelfva verket den tidens odödliga arbeten, utan att sådant likväl för gällande regel var antaget. Tiden gick emedlertid sin gång framåt. Röster höjde sig om återgång till naturen — man drog i härnad mot konsten; angreppen blefvo bittra, men striden icke lång. De sansade älskade en natur med konst; hyllade icke en konst utan natur; men ännu mindre en natur med konstlad råhet. Uti ett skal utan kärna ligger intet ämne till en fortlefvande natur; de utkastade kärnlösa frukterne slogo derföre ej heller några rötter. Men idealet af det sköna, alltid ädelt i sin form och frisinnadt till sin inre halt, fick en upphöjdare plats och framstod i en ljusare dager. Den klassiska och den romantiska Sången, begge sjelfständiga, ställde sig under samma spira, och begge hade att vinna deraf. Försoning må det ej kallas; ty här var ingen ofrid. Sanning är tankans högsta skönhet: och den är enväldig. Skönheten i form och bild har mångfald som naturen; om tycken strider ingen fördomsfri man.
Blom var i denna mening strängt klassisk i sina arbeten. De skaldestycken som gåfvo honom ryktbarhet, stå i den närmaste
