Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 16 —

Det är blott de förnämsta yttre dragen af f. d. Riks-Rådet Ramels lefnad som jag tecknat. — De äro otillräckliga att återkalla hans bild, sådan den lefver hos dem, som bära hans minne i sina hjertan. Få menniskor ha i umgänget varit mer intagande. Hans kunskaper, hans smak, tidigt bildad genom en förtrogen bekantskap med ålderdomens klassiska mönster, hans verldserfarenhet, förvarad i ett lifligt och rikt minne, hans fina seder, i hvilka en naturlig ädelhet rådde, framför allt det uttryck af en mild och ren själ, som framlyste i hela hans väsende, gåfvo detta umgänge ett eget behag; och denna känsla öfvergick till hjertelig vördnad hos alla dem, som lärde känna honom närmare. Han ingaf den i Hofvets salar, han ingaf den i hyddorna. Sedan han sista gången lemnat Hofvet och åter besökte sin fädernebygd, hade en förvillande ande gripit omkring sig bland Skånska Allmogen. Äfven hans bönder samlade sig i en hotande ställning på hans stamgods. Deras gamle Herre gick förtroligt ned ibland dem, tilltalade dem allvarsamt och lugnt, och de återvände, med blygsel öfver sina förvillelser, till sina pligter. Hans åsyn, hans tal, hans handlingar utöfvade dygdens inflytelse öfverallt, der känslan för det goda ej ännu var alldeles förkolnad. Det fans ej ett falskt ord på hans tunga eller en uppsåtlig orättvisa i hans själ, har en man sagt, som mer än någon annan var i tillfälle att känna hans innersta. Men han var så långt upphöjd öfver alla egennyttiga, orena

bevekelsegrunder,