Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— '99 — mer p � {orden: men de sista ljud som faunno hans öra voro uttrycken af folkets fröjd öfyer fäderneslanders befastade sällhet. Han, hvars si- sta sangare-Ijud på jorden var: f>Ett namn som Yngves likt, skall Nordens Throner gifva ttan äu följd, lång som hans � af minnesvärda män 9

�och deras mönster sjelf for stora rykten blifva. �c 

han fick upplefva den 3 Maj 1826; men 3 dagar derefter slocknade han$ lif på jorden. Religionens nödvändighet* för Samhällens be- ständ hade han lärc oss alla: att han kände Re- ligionens nödvändighet för själens lugn, derom vittnade gerningarne under hela hans lefnad. Bloms allmänna karakter ligger öppen i hans handlingar som Embetsman; hvad han enskilt var, ligger deremot mera slutet inom kretsen af hans siägt, vänner och närmaste omgifning. Den redbarhet i grundsatser och deras tillämpning, som hos honom var ett genomträngande hufvud- drag, och den han med stränghet gjorde gällan- de i fordringarna på sig sjelf, hade till oskilj- aktig följeslagare en ömtålighet i sinnelag, som vid många tillfällen sammandrog moln öfver hans panna, der för en annans mindre retliga blick, naturen ännu icke syntes båda dem. Den- na sinnesstämning utgöt sig öfver hela hans vä- sende. Redbarheten förde honom fram till stark och lefvande handling — ömtåligheten stolte ho- nom ofta tillbaka; och han blef ett ögonblick liknöjd för handlingen. Han fordrade att föfstås; och den det icke gjorde, misstog sig tillika i