Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 9 � • �— r

OSS bittra, för dig Ijufva stund; Våhignelsen. Den blick I som då, mild, klar, återstrftlande af sinnesfriden och odödligheten, uppslogs — och släcktes, aldrig skall jag glömma hvad den sade om lifvet och om döden. Den skall följa mig, tröstelig^ vänligt manande, på min obemärk tare ▼äg till målet! — till dess, Du förklarade, och för de dina oersättlige! till dess: Välsignelse och farväl!!

�n annan förlust, som äfiren i dessa dagar 

träffat Akademien, medför e) blott saknadskäns* lan af en bortgången utmärkt förtjenst, men åt* följes tillika af den behagligare föreställningen om en upptröttnad vandringsman, som, då han, vid slutet af en läng, åt nyttan offrad dag, ej ▼ill, ej orkar gå längre,' ser med förnöjelse afto* nen inne och sin efterlängtade hvilobädd, på hvilken han Ijuft och sakta nedsjunker. Så är Biskop Tingstadius gången till hvila, i skuggan af det åldriga, af honom förskönade Templet, ▼id hvars fräjdrika murar Gyllenhjelms bojor fasta Lehnbergs namn. Blida och ljusa minnen omstråla den lärde och vittre Kyrkofadren, den milde och vise Patriarken, den gode och trogne Gudstjenaren , som ingått i sin Herres glädje. Men af liljor från heliga dalar, Sarons blomster, Osterlandens blommor, dem hans hand så lyck- ligen omsatt, så faärligen uppdragit i Nordlan* dets mark, flätade sig den vackraste kransen om �> kring hans åttiåriga hufvud. Den hänger nu o- (lirvissnelig öfver hans fridsamma graf, der san*