tarvar ett rike, efter de oräkneliga uppoffringar, hvarmed en förvärfvad ära måste köpas, hvila till krafternas återhämtande: den trötte undersåten anropar Försynen om styresmän, utrustade icke blott med den vishet, som inser och använder de rätta botemedlen, utan ock med detta sinnets lugn, som aldrig uppröres af ärelystnadens stormar, denna upplysning, som ej föraktar de inskränktare omsorger, och detta ädla tålamod, som ej afskräckes af deras ändlösa möda. Nationen, mer fruktande, än efterlängtande det skapande snillets ouphörligt växande planer, önskar helst att få beundra det sällsynta hjeltemod, som framför äran att vara stor, eftersträfvar den att vara nyttig. Lyckligt det land, der i en så beskaffad tidpunkt ett sådant hjeltemod går i bredd med kärleken till fosterbygden! Stora egenskapers glans skall ej der fördunklas af förstörande verkningar: öfverspända anspråk ej råka i strid med förnärmade rättigheter: otaliga, mera fördolda, omsorger belönas, icke af bländande triumfers ståt, men af det allmännas välstånd och trefnad, af glädjetårarne i tacksamma medborgares ögon, och de styrandes ära, besannad af samtidas välsignelser, utan fläckar lemnas efterkommande til arf.
Sveriges Häfder — dessa rika, ännu långt ifrån uttömda källor — förete väl någon gång spår utaf villor och brott: likväl glädja de betraktaren med en vida ymnigare skörd af förtjenster om samhället. Härliga runor stå uti hvarje
