häll ristade, vittnande om Svialands öden och om Sviamäns idrotter. Från den Schytiske hedninga-furstens intåg, til Skötkonungens döpelse i försoningens lära: från Birger Jarls alltomfattande storhet, till Wasas modiga kamp för frihet och ljus: från Gustaf Adolfs ridderliga segertåg, till Carl den tolftes förvånande hjeltebana: — huru många jätteverk af mandom, af snille och af dygd! och huru många slag af fullkomligheter, af särskilt danade män, som upträdde i behofvets stund, att för den tid, som kräfde deras bemödande, lyckligt verka för Fäderneslandet.
Min tanke föres genom århundradens längd, genom mängden af bedrifter. Jag stadnar vid det sekel, som törhända varit rikast på märkliga hvälfningar i Europas öden, det som, åtminstone bland alla tilländalupna, varit det mest lysande för svenska namnet. Jag skådar, hur utur den stormiga natt, som inhemska stridigheter födt och underhållit, Sveriges gyllene ålder uppgår. Vid sidan af en stor Konung ser jag en Axel Oxenstjerna vandra odödligheten tillmötes, fullföljande, efter Monarkens tidigt lyktade bana, hans hejdade, men icke brutna planer. Flera namn möta mig. Men jag har redan uttalat ett, som bjuder en odelad vördnad, och vid hvars prisande den fosterländske minnestalaren så gerna dröjer. Om historien kort efter denna statsmans bortgång har att framvisa en annan, bördig af samma urgamla ätt, prydd med samma lysande namn: om denne, med en lika verksamhet,
