vildare utbrott af menniskosnillet. Vår verldsdel hade invecklat sig i en allt mer och mer utbildad statsrätt: hon var blifven en valplats lika mycket för kabinetternes underhandlingar, som för inkräktande härar. Under dessa förhållanden hade en alldeles ny gren måst inympas i den åldriga stammen af styrelseläran: omsorger, hvilka förut ingått i regentens allmänna pröfning, fordrade nu för sig enkom bildade män, utrustade med särskilta anlag och egnande hela sin lefnad åt denna särskilta del af samhällsbyggnaden, — män, hvilka desto mäktigare måste ingripa i hjulen af denna konstiga byggnad, ju mer de stodo sjelfva regenten nära, icke blott såsom embetsmän, utan såsom förtrogne. Det var sålunda statsmännen uppträdde såsom folkens välgörare: heligt var deras kall, hög deras förtjenst, när de med lika genomträngande insigt, som outtröttligt nit bevakade sitt lands fördelar och tryggade dess sjelfständighet. Och när det för den Svenska Staten var en glädjande skänk, att den elfte Carl mottog spiran öfver dess vidsträckta länder, så fullbordades denna lycka, då Försynen ställde vid hans sida Bengt Oxenstjerna, såsom en ej mindre vis, än redlig Minister. Men änskönt under den Konung jag nämnde, Grefve Oxenstjerna, med den högsta värdighet beklädd, ådagalagt den högsta förtjenst, är likväl denna Regering icke ensam skådebanan för hans mödor. Det var under de föregående regenternes tidehvarf, som Oxenstjerna utbildades till det högre kall, den allmännare inflytelse
