Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 223 — nom sedermera anförtroddes; som hnn med ojäf- aktiga vittnesbörd bäde intör sina landsmän och inför främmande makter vilade sig värdig att i sin hand hälla Europas vågskål: och af dessa Värf påkallad först vår uppmärksamhet.

tmtaa

fiörjan af Bengt Oxenstjernas delaktighet i statens angelägenheter (örflyttar oss till det tide- hvarf, då Sverige, efter att genom sina inre ore-y dors botande ha besegrat sig sjelfx, äfven bdrjat föra segrande vapen emot andra. Det utländska oket var afskuddadt: de andeliges välde häni- madt: deras förnyade stSmplingar tillintetgjorde: oroligheterne emellan Gustaf Vasas söner ddm^ pa^e: thronföljden befästad: och Sveas söner ha- de gått att bryta lagrar i främmande länder. Det var nu på en längre tid första gången som Europas mäktigare riken sett sina vapenskiften delade, sin^ stridigheter afdömda genom en skil- jesman från Norden. Beundrad såsom sin tids störste fältherre, men tillika dyrkad såsom den skönaste prydnad för menskligheten , hade Gu- staf Adolf från Rysslands och Polens landamären öfverfört krigets fanor till Germaniens tält, der förtryckte Hiks-furstar, härjade provinser och en förtrampad gudadyrkan anropade hans skyddan- de arm. På Liiuens blodiga valplats hade segra* ren åt sin rättvisa sak burit det största oflFer den dödlige äger att gtfva': han föll; men det verk han börjat, föll ej med honom: det hade under hans snttirika dotters regering blif vit fortsatt | med