Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 223 —

honom sedermera anförtroddes; som han med ojäfaktiga vittnesbörd både inför sina landsmän och inför främmande makter visade sig värdig att i sin hand hålla Europas vågskål: och af dessa värf påkallas först vår uppmärksamhet.




Början af Bengt Oxenstjernas delaktighet i statens angelägenheter förflyttar oss till det tidehvarf, då Sverige, efter att genom sina inre oredors botande ha besegrat sig sjelft, äfven börjat föra segrande vapen emot andra. Det utländska oket var afskuddadt: de andeliges välde hämmadt: deras förnyade stämplingar tillintetgjorde: oroligheterne emellan Gustaf Vasas söner dämpade: thronföljden befästad: och Sveas söner hade gått att bryta lagrar i främmande länder. Det var nu på en längre tid första gången som Europas mäktigare riken sett sina vapenskiften delade, sina stridigheter afdömda genom en skiljesman från Norden. Beundrad såsom sin tids störste fältherre, men tillika dyrkad såsom den skönaste prydnad för menskligheten, hade Gustaf Adolf från Rysslands och Polens landamären öfverfört krigets fanor till Germaniens tält, der förtryckte Riks-furstar, härjade provinser och en förtrampad gudadyrkan anropade hans skyddande arm. På Lützens blodiga valplats hade segraren åt sin rättvisa sak burit det största offer den dödlige äger att gifva: han föll; men det verk han börjat, föll ej med honom: det hade under hans snillrika dotters regering blifvit fortsatt, med