Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— 224 — lika förvånande' drift i rådslagen ^ som tapperhet och lycka i utförandet. Europas stater hade lärt inse, att den ötVervigt det nordiska riket sig till- vallat, ej var verkad blott af en enda mans stor- het, utan äfven efter Hjeltekonungens bortgång kunde upprätthållas. Emedlertid skulle Sveriges förhållanden i Tyskland, genom vapenlyckans yexlingar eller kabinettens ränkor, genom Fur- stars biafsigter och enskiltes egennytta eller äre- girighet, undergå stora förändringar. Ett vid ^ördlingen lidit nederlag skulle påskynda det särskilta fredsslut, hvarigenom Sverige beröfvades sin förnämsta bundsförvandt bland Tyska Rikets Furstar. I stället skulle dock Svenska Kronan i Galliens mäktiga rike förvärfva en allierad, yuxen att ersätta denna förlust; och Richelieu'$ Statskonst, i förbund med Axel Oxenstjernas, bestämma Österrikes förödmjukelse. De segerri- ka fälttåg, hvarmed en Weimar, Baner och Tor- stenson, en Wrangel, Turenne och Königsmark, efterträdde eller understödde hvarandra, skulle omsider hejdas af det fredsverk, hvars fulländ- ning borde gifva ett efterlängtadt slut på ett lång- varigt krig, skänka åt det utmattade Tyska Ri- ket lugn och sjelfständighet, och försäkra Sven- aka namnets ära för kommande åldrar. Det var i Münster och Osnabrück man län- gesedan företagit utredamdet af de många stater- nes olika anspråk. I dagen träder här deii gräns* lösa mångfalden af stridiga påståenden , och täf- lingsbanaa öppnar sig för den skärpta klpkhe*