Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 225 —

klokhetens finaste beräkningar. Se vi den ena Fursten yrka att återvinna sina fäders besittningar, dem han redan i fejdens början förlorat: så bygger en annan på framgången af förda vapen sin rättighet att behålla hvad han med äfventyr och uppoffringar inkräktat: så vill en tredje ej uppgifva hvad hans granne önskar att sig tillvälla, såsom ersättning för verkliga eller föregifna förluster. I förening härmed skall ock Tysklands mångsidiga statsförfattning erhålla stadga och förnyelse. De vid alla fredsslut vanliga bemödanden, att på en gång tillskansa sig sjelf fördelar och derifrån utesluta andra, att förekomma andras vådliga makt under det man eftersträfvar egen öfvervigt, sysselsätta äfven här, och kanske mer än någonsin, de maktägande. Särskilta omständigheter tillkomma ännu att utmärka dessa rådplägningar. Ej nog att tvenne skilda städer utgöra samlingsställen för de tvistande makternes sändebud, att sjelfva krigshärarne vid Congressen underhålla egna fullmäktige, på det deras fordringar ej må förgätas, deras rätt åsidosättas. Frågor, som för menniskohjertat äro de största och vigtigaste, framläggas här till verldslig pröfning; och vägde på politikens våg, äro de ej mindre ömtåliga, än för den enskilta öfvertygelsen. Var icke religionen den häftiga fejdens första, helgade anledning? skall hon ej blifva fredsafhandlingens yttersta föremål i ett tidehvarf, som, ehuru af en dyrköpt erfarenhet undervisadt, likväl ännu ej förvärfvat sednare tiders upplysning, eller hunnit det adertonde seklets likgilltighet? Skola