Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— aaS — tens finaste berälningar. Se vi den ena Fursten yrka att återvinna sina fäders besittningar , dem han redan i fejdens början förlorat: så bygger en annan på framgången af förda vapen sin rät- tighet att behålla hvad han med äfventyr och uppoffringar inkräktat: så vill en tredje ej upp- gifva hvad hans granne önskar att f;ig tillvälla � såsom ersättning för verkliga eller föregifna för^ laster. I förening härmed skall ock Tysklands mångsidiga statsförfattning erhålla stadga och för* nyelse. De vid alla fredsslut vanliga bemödan- den, att på en gång tillskansa sig sjelf fördelar och derifrån utesluta' andra, att förekomma an- dras vådliga makt under det man eftersträfvar egen öfvervigt, sysselsfitta äfven här, och kanske mer än någonsin, de maktägande. Särskilta om- ständigheter tillkomma ännu att utmärka dessa rådplägningar. Ej nog att tvenne skilda städer utgöra samlingsställen för de tvistajnde makternes sändebud, att sjelfva krigshärame vid Congressen underhålla egna fullmäktige, på det deras for- dringar ej må förgätas, deras ratt åsidosättas. Frå- gor, som för menniskohjertat äro de största och vigligaste, framläggas här till verldslig pröfning; och vägde på politikens våg, äro de ej mindre ömtåliga, än för den enskilta öfvertygelsen. Var icke religionen den häftiga fejdens första , helga- de anledning? skall hon ej blifva fredsaffaandlin- gens yttersta föremål i ett tidehvarf , som, ehuru af en dyrköpt erfarenhet undervisadt^ likväl än- nu ej förvärfvat sednare tiders upplysning, eller hunnit de^adertonde seklets likgilltighet? Skola