Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 228 —

statsärendens behandling, som Oxenstjerna inhämtade kunskapen i sådana värf, åt hvilka hans lefnad var ämnad: det var sålunda han fulländade en bildning, den allvarliga studier grundlagt och vidsträckta resor bragt till mognad. Den unge statsmannen erhöll ock kort efter den Westfaliska fredens afslutande, uppdraget att såsom Sveriges ombud bevista det särskilta sammanträde, som för fredens verkställighet måste i Nürnberg beramas. Han uppträder här för första gången såsom sjelfrådig tolk af sin regerings vilja och bevakare af sitt lands angelägenheter. Ännu hafva ej Sveriges härar vågat lemna de inkräktade hviloställen, der de med nedlagda vapen börjat återhämta sig från stridernas mödor. Freden är sluten: men nya dröjsmål och svårigheter, nya ränkor och försåt möta villkorens uppfyllande. Klokheten råder att ej blindt förlita sig på fiendens alltför ofta brutna löften: och de veteraner, som utfört striden, vilja ej hemföra fredens fördelar, endast tecknade på pergamentet. Den nya afhandling, som anförtros åt Oxenstjerna, fordrar föga mindre skarpsinnighet och drift, än den, hvaraf detta värf utgör en fortsättning. Han fullgör uppdraget till sin regerings nöje, och hans förhållande härvid visar, hvad en dag af

denne statsman blifver att hoppas [1]. Trötte

  1. Denna Congress sammanträdde i början af år 1650; och underskrefs Executions-Recessen den 16 Juni s. år. Men Grefve Oxenstjerna afreste ej från Nürnberg förr än den 7 Febr. 1651, då han likväl var nödsakad att protestera emot det dröjsmål, som ännu gjordes med uppfyllandet af vissa delar af Executions-Tractaten.