Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 229 –

stridsmän! J kunnen nu återvända till skötet af edert hemland: i den fräjdade fosterbygden vänta grånade fäder att före det sista afskedets timme få hugnas än en gång med eder omfamning: uppväxta barn längta med spänd nyfikenhet att i aftonskymningens förtrolighet höra förtäljas edra segrar, edra äfventyr. — Och du, tappre Furste! som när krigets sista åskor mullrade öfver Germanien, trädde i spetsen för Manhems lagerkrönta härar, skynda till ditt rätta fädernesland: knäböj för den Drottning, som, då hon upphöjer dig till arfvinge af Gustaf Adolfs krona, drager en lika ädel, som lyckad omsorg om denna kronas glans: mottag ett tillgifvet folks förhoppningsfulla hyllning: och skulle inom ditt unga bröst du nödgas nedtysta någon hemlig klagan öfver hämmadt utrymme för ditt mod, dina förmögenheter, — trösta dig, Hjelte! snart skall du se spiran förtrodd i din hand, och förnyade fejder inbjuda dig till odödliga storverk!

För Bengt Oxenstjernas verksamhet förblifver Tyska riket ännu skådebanan. I en tidpunkt, då Sveriges angelägenheter genom förvärfvade nya provinser erhållit en ökad vidd, saknades icke anledning till vigtiga beskrifningar. Den verksamma omtanka, som ännu fordras, vare sig till fullföljd af rättmätiga påståenden, eller till förebyggande af hotande försåt, — af hvem skulle den säkrare förväntas, än af Bengt Oxenstjerna, uppammad vid sjelfva det fredsslut man är sysselsatt att tillämpa? Också se vi honom