Kejsaren, med Polens Konung och med Brandenburgs Kurfurste. [1]
Häfderne hafva här tillagt Grefve Oxenstjerna ännu en särskilt lager, på en bana, som, främmande för hans egentliga kall, blott denna gång af honom beträddes. Han omförmäles såsom den befälhafvare, hvilken tappert försvarat den Preussiska fästningen Thorn, belägrad af Österrikes och Polens förenade härar, som, ehuru bragt till det yttersta genom fiendernes öfverlägsna styrka, likväl genom sin fasthet och ståndaktighet aftvungit dem förmånliga villkor för öfverlåtelsen: som först på sin Konungs uttryckliga befallning kunnat förmås till denna öfverlåtelse. Om detta blifver ett nytt bevis, att snillet och det högre medborgerliga nitet i alla riktningar förmå verka till samhällets gagn: så torde vi dock i den bedrift vi omtalat, få erkänna icke blott krigarens oförskräckthet, utan äfven,
och kanske ännu mera, statsmannens förmåga.
- ↑ Freden i Oliva, hvartill Congressen sammanträdt år 1659, afslöts den 3 Maj 1660 och voro dervid Riks-Råden Grefve M. G. De la Gardie och Grefve C. C. Schlippenbach samt Stats-Secreteraren A. Gyllenkloo, jemte Grefve Oxenstjerna, Sveriges Commissarier. Bengt Oxenstjerna hade dock haft förnämsta inflytandet å göromålen. Konungen i Polen afstod från alla anspråk på Sverige, äfvensom bruket af Sveriges Konunga-Titul och riksvapen. Sverige bekräftades i besittningen af Lifland. Med Kejsaren och med Brandenburg återatälldes förhållandet i enlighet med Westfaliska freden.
