Den här sidan har korrekturlästs
— 237 —
Derom vittnar ock innehållet af den traktat, genom hvilken fästningen uppgafs, och hvilken med rätta blifvit ansedd såsom ett den diplomatiska konstens mästerstycke. I mer än ett hänseende hade således Grefve Oxenstjerna nu ökat sin nations och sin regerings förbindelser[1].
Svenska staten, sålunda tryggad mot utländskt våld, företer likväl snart, under den tid, som nu följer, en mer oroande, än glädjande ställning. Hafva vi hittills sett de rikare och mäktigare undersåtarnes planer till ökad storhet sammanfalla med regeringens, sett partier bannlyste ur samhället och enskiltes begär tyglade af omsorgen om det allmännas vinning: så gifver historien ej samma vittnesbörd åt den styrelse,
- ↑ Thorn uppgafs den 30 December (22 Aug.) 1658, efter att hafva uthärdat ett och ett halft års belägring. Vid Fästningens öfvergång hade besättningen hopsmält till 300 man, och den fiendtliga styrkan, som härutanföre var församlad, skall hafva utgjort mer än 80,000 man. Emedlertid skedde öfverlåtelsen med de bästa villkor, och det lyckades Bengt Oxenstjerna, att i en Præliminär-Traktat jemka alla de punkter, hvilka i tre år förnämligast lagt hinder i vägen for fredsverket, och på hvilkas undanrödjande Frankrikes Ambassadör, såsom Mediator, fåfängt arbetat. Oxenstjernas skicklighet tillvägabragte jemväl ett vapenstillestånd, hvarigenom Sverige erhöll tillfälle att ur Brandenburgska landet förse alla sina fästningar i Preussen med proviant och andra nödiga biträden. Grefven säger sjelf detta hafva varit en cuneus att befrämja Oliviska Freden.
Sv. Akad. Handl. fr. 1796. 12 Del.17
