som under Carl XI:s minderårighet, efter Ständernes uppdrag, förvaltade Riket. Enigheten saknades, och med henne var kraften försvunnen. Fredadt är Bengt Oxenstjernas minne mot de förebråelser, som i större eller mindre mått träffa Styrelsen. Han är delaktig i det goda hon uträttar, ej i de brister, som henne vidlåda. Från honom, i förening med en Bonde, en Björnklou, en Sten Bjelke och flere genom ljus och dygder upphöjde medborgare, möter ett ädelt motstånd det rådande partiet, som, missledt eller vacklande i sina grundsatser, svagt eller lättsinnigt i deras utöfning, kunnat försätta riket i en verklig våda. Hufvudmannen för detta parti, själen i Förmyndarnes Råd är Riks-Cansleren Grefve Magnus Gabriel De la Gardie. Hvad vidsträckt roll innehar ej denne Man i Sveriges historie! Han skulle kallas stor, om snille utan grundlighet, om lysande egenskaper utan måttlighet i anspråk eller ståndaktighet i dygd, med ett ord, om lycka utan vishet gjorde härtill berättigad. Men en oveldig efterverld, om än i vissa afseenden till beundran hänförd, har den väl kunnat egna honom den odelade vördnadens offer? Och då vi erinras, att hans grundsatser, hans handlingssätt, sällan öfverensstämde med Bengt Oxenstjernas, äga vi ej rätt att anse detta innebära ett loford för den sednare? — Emedlertid underlåter Oxenstjerna icke att, om än fjerran medelpunkten af Riksförvaltningen, gagna Fosterlandet uti vigtiga och till en del nya förrättningar. Såsom Styresman för Lifland, en provins, hvilken
