Den här sidan har korrekturlästs
— 239 —
då hemsöktes af yttersta nöd och vanmakt, och der orolige undersåtare lätt uppviglades af angränsande makter, lyckas det hans klokhet och drift att mildra nöden och hålla jemvigten emellan stridiga sinnen [1]. Med samma redliga nit, samma erfarna insigt utmärker han sin verksamhet, antingen såsom vårdare af Lagarnes efterlefnad uti Ingermanland, Nöteborg och Kexholms Län, eller såsom bevakande de Tyska provinsernes diplomatiska angelägenheter, eller såsom åter anförtrodd ledningen af den Höga Domstol, han i Wismar tolf år förut grundlagt [2]. Och under alla dessa särskilta värf har han dock ej ett ögonblick vändt sin uppmärksamhet från
moderlandet. Ja, det är han, hvars föreställningar
- ↑ Grefve Oxenstjerna utnämndes den 27 Juni 1662 till General-Guvernör öfver Lifland, der han vistades till år 1665. Om detta lands utblottade tillstånd vittnar ej mindre Grefvens Bref till Riks-Skattmästaren Gustaf Bonde, dat. Riga den 1 Maj 1664 (inf. i Lœnboms Handl. till Kon. Carl XI:s Historie, II St. sid. 21) än ock Engelske Ambassadören Grefve Carlisles beskrifning på sin resa genom landet.
- ↑ Se not. sid. 230 & 231. Man har trott sig kunna förbigå så väl en underhandling med Rysslands fullmäktige, den Grefve Oxenstjerna år 1666 bestridde, som ock den Ambassad, hvilken år 1674 af Oxenstjerna utfördes till Kejserl. Hofvet i Wien. Den sednare beskickningen, ehuru af vigtig och grannlaga beskaffenhet, blef likväl utan någon direct påföljd, emedan kort derefter kriget utbröt. Till Lagman öfver Ingermanland, Nöteborg samt Kexholms Södra och Norra Län utnämndes Grefve Oxenstjerna den 12 Nov. 1665 och till »Legatus perpetuus per Germaniam» den 22 Juli 1669.
