godo? skall han ej, följande fredsunderhandlingars vanliga art, endast hafva till ögonmärke egna fördelar, och lemna Sveriges anspråk ur sigte? Det är detta, som skall förekommas. Ett uppdrag af lika ömtålig, som vigtig beskaffenhet är således det, som nu åter anförtros åt Bengt Oxenstjerna, hvilken i egenskap af Sveriges Ambassadör bivistar underhandlingarne i Nimwegen. Mot fiender och mot vänner fordras här en lika försigtighet, en lika oafbruten vaksamhet. Nya vandringar genom statslärans många labyrinter, förnyad erfarenhet af dessa många rådplägningar utan förtroende, förslag utan uppriktighet, fordringar utan billighet, anbud utan allvar, äro åter för Oxenstjerna beredde: men vi ha redan så länge följt honom på denna slippriga bana, att vi kunna nära gladare förhoppningar än hvartill Sveriges brydsamma ställning berättigar. Utgången rättfärdigar dessa förhoppningar. Efter tre års bemödanden är freden vunnen. Med lindriga uppoffringar, så nödvändiga i en tidpunkt, då en förlängd pröfning af vapenlyckan redan låg utom möjlighetens gräns, behåller Sverige sina besittningar i Tyskland: och fredsstiftaren, återkommen till fäderneslandet, ser snart den allmänna glädjen häröfver ökas genom de med våra hätskaste fiender, med Brandenburg och Danmark, i S:t Germain och i Lund tillvägabragta fredsafhandlingar [1].
- ↑ Congressen i Nimwegen börjades år 1676. — Den 10 Aug. 1678 afslöts den särskilta freden emellan
