Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 247 —

upphinna verkställighet, allt skall stadna vid vanmäktiga föresatser, så länge styrelsens åtgärder äro förlamade af regeringslystnaden hos ett mäktigt Herrestånd. Allraförst nödgas derföre Konungen undanrödja detta Stånds inflytande; kufva de begärelser, som försätta fosterlandet i omisskänneligt äfventyr; och dämpa den egennytta, som riktar sig genom utsugande af sjelfva statens lifgifvande ådror. Skall armodet och missnöjet och sedernas förfall hos de lägre undersåtarne upphöra, kan sådant endast ske genom utrotandet af yppigheten och förtrycket hos de högre. Carl inser på en gång denna nödvändighet och den enda utväg att grundlägga dess uppfyllande: — den, att i sjelfva styrelse-formen skapa en af behofvet påkallad förändring.

Det gifves i fortgången af samfundens utveckling vissa tider, då regenterne eftersträfva att kufva folken, andra åter, då folken likasom sträfva att styra regenterne. Under många olika former röja sig dessa sträfvanden: Despotens kraft eller Aristokratens högmod eller Demagogens svärmeri bestämde ömsom vårt slägtes förhållanden. Den för förnuftet och för den oförvillade känslan alltid återkommande frågan: hvem har rätt? — hur sällan förmådde den höras genom passionernas yra, genom förblindelsens hvimmel? och emedlertid huru länge har ej den fullkomligaste inrättning af menskliga samhället varit ett problem, på hvars lösande tidsåldrar arbetat förgäfves? Man har stridt, men hvad har