förunna honom denna vederqvickelse från besvärligare värf; men medgifvom ock, att ett ljufvare afbrott, en högre tillfredsställelse ej kunde skänkas åt det hjerta, som klappade varmt för Konung och Fädernesland. Dock — denna medborgarens njutning, behöfver jag väl skildra den för samtida landsmän, i hvilkas inbillning med outplånliga drag stå tecknade minnen af en lika betydelse: hvilkas sinnen knappt ännu äro återkomne från den förnyade förtjusningen öfver en i rikaste mått uppfylld förhoppning?
Med den allmänna befattningen att förestå utrikes ärendena hade Grefve Oxenstjerna af sin Konung emottagit det särskilta åliggande, att med yttersta omsorg bevaka och bibehålla en dyrt förvärfvad fred. Om tidernes utbildade statskonst och de deraf föranledda mångsidiga förhållanden alltid måste göra en sådan omsorg bekymmersam, med huru många och huru stora svårigheter borde den icke i detta tidskifte vara förenad? Då så många faror hotade att störa jemnvigten i vår verldsdel: då framför allt en Ludvik XIV, ej blott med dessa ofantliga massor af aldrig hvilande stridskrafter, utan lika mycket genom sitt kabinetts listigt hopspunna ränkor, oupphörligen fullföljde sin plan, att på
hvarunder Oxenstjerna förrättade Riks-Marskalks-tjensten. Det är af Historien bekant, att Kejsaren Leopold, under det Danmarks förbindelser med Sverige voro genom kriget afbrutne, tillbudit Prinsessan sin hand, men att detta anbud af henne afslagits.
