vägrat att det återställa: han hade hittills undandragit sig allt godtgörande af denna oförrätt. I allmänhet hade de sist förflutna årens erfarenhet visat, att Franska makten blott önskade begagna den Svenska för sina planers genomförande: föga grannlagenhet, föga uppriktighet, ja föga redlighet hade utmärkt det Franska kabinettets steg i hänsigt till Sverige. Det var tid att afskudda sig äfven skenet af beroende: att visa Europa, det man ej var oskiljaktigt införlifvad med en eröfringslysten regent, eller i behof af hans ofta tvetydiga vänskap [1].
Det Franska Hofvets anbud af förnyade förbund mötas i följe häraf å Svenska sidan af den kallsinnighet, som med den nya planen är enlig. Men Riket borde likväl tryggas genom
föreningar med andra makter: ty endast genom visa,
- ↑ Det var ej först i grund af händelserne under Kon. Carl XI:s regering, som man förebrått Sverige att vara Frankrike undergifvet eller beroende af dess understöd. Redan under Carl X Gustaf, då en särdeles köld rådde emellan begge Hofven, måste Svenska Regeringen uppbära denna tillvitelse; och Grammont berättar i sina Mémoires, huruledes under Riksförsamlingen i Frankfurt Österrikiska Sändebudet Wollmar i en mot vår förtjente Björnklou riktad skrift kallat Svenskarne »Galliæ Mercenarios.« — Till och med författaren till den kända skriften: »Les Anecdotes de Suède,« ehuru i öfrigt så partisk för Franska intresset och särdeles orättvis emot Bengt Oxenstjerna, medgifver likväl, att Franska Kabinettet vid Allianserne med Sverige alltid haft blott sin egen fördel till ögonmärke, och missunnat Sverige någon verklig tillökning i makt.
