fortforo att mer eller mindre öppet gynna det Franska intresset, måste ej de hinder, som sålunda ställa sig i vägen för Premier-Ministerns planer, skänka honom en ökad ära af deras genomdrifvande? Synas ej äfven här svårigheterne endast vara till för att förhöja glansen både af hans ståndaktighet vid sina grundsatser, och hans skicklighet att trotsa hemliga eller uppenbara motståndare [1]? Men det skall förlåtas mig, om min teckning förbigår alla de inkast, hvilka mötte Grefve Oxenstjerna vid bildandet och fullföljandet af sin hufvudplan, alla de beskyllningar, dem antingen enfalden eller ondskan fostrat, för att fläcka hans nit eller hans heder. Många skäl hafva blifvit framställde, många slutledningar gjorde till försvar för en motsatt politik: men tarfva de väl nu mera någon vederläggning? Historiens aldrig jäfvade vittnesbörd har oåterkalleligen rättfärdigat Bengt Oxenstjernas statsplan. Framgången, — som här är den ende och rätte domaren, — har vitsordat dess grundlighet.
Efter att hafva betraktat riktningen af Grefve Oxenstjernas politiska plan, underlåtom ej heller att nu öfverskåda dess följder.
En Stats inre lif står med dess yttre förhållanden i närmaste förening. De skönaste
bevisen för denna sanning hafva vi för ögonen.
- ↑ Se härom bland andra källor Fants Utkast till Föreläsningar öfver Sv. Hist. 4:de St. sid. 247.
