Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


— . 970 — förtrytelsen ännu glödde hos mflnga medlemmar af Sveriges förolämpade Ridderskap, och att ut- brott deraf borde med yttersta vaksamhet före- kommas. Hvad vi anfört ^ är tillräckligt att be- visa, det vägen till den � höjd, dit Carl XI:s re- gering upplyftade Svenska staten , ej saknade aårande törnen och slipprlga branter. Att gifva fulländning flt styrelsens lyckliga omsorger återstod allenast , det Fädernesiandets återvunna anseende hos utrikes makter genom något lysande vedermäle beseglades, och sålun- da Stats-Ministerns särskilta förtjenst erhölle en högtidlig bekräftelse. Detta skedde, då Sverige af Europas samtelige krigförande makter kalla- des att bemedla den fred, hvarom underhand- lingame , länge påtänkte , omsider i Rysvick öpp- nades. Denna ärebetygelse, redan i sig sjelf ut- märkt, ger en ännu större tillökning åt Bengt Oxenstjernas lof, när man [år antaga, att näst Konung Carl XI:s af hela Europa vördade egen- skaper, det var Grefve Bengt Oxens tjerna , så- som Styresman för Sveriges yttre angelägenhe- ter, åt hvilken Regenterne egnade denna smick- rande gärd af ett enhälligt förtroende. Uppdra- get var likväl ej blott ärofullt: det var äfven förknippadt med svårigheter, på hvilka det Sven- ska Kabinettets skicklighet borde pröfvas. Kri- get, upptändt genom Ludviks eröfringslystnad ^ ett Hospital afbrunnit och flera hundra deruti för- varade olycklige, i anseende till husets afskilda läg^, t\ kunnat räddas, utan blifvit lågornas rofl